Somewhere between the rainbow and the clouds

När ska man ge sin dröm en andra chans efter att den första gången gick i kras? Hur vet man att man är redo att kämpa för något man vill ha? Ska man verkligen behöva kämpa om man vill ha något så mycket, ska det inte vara lätt då för att man ser vad man får? Men det är som allt annat, svårt. Allt är svårt, inte sant? Någon har alltid sagt till mig att livet är svårt och kommer alltid vara. Vilken bubbla jag har levt i, jag är lycklig och tror att allt jag vill kan hända. Är det inte så? Lever jag på ett annat sätt än andra? Vaknar du upp och ser fram emot dagen eller framtiden för att då ska du göra något du längtat efter? Är det bara jag? Jag har hört att man har en lycklighets level och det är den här nivån du alltid kommer tillbaka till efter ett tag. Dock är det olika för alla. Min vän och jag tänker på väldigt olika sätt och hon har en mycket lägre lycklighets nivå. Jag har mått väldigt dåligt men alltid kommit tillbaka till mitt glada och lyckliga jag. Därför tror jag att teorin stämmer. Tiden läker alla sår och allt kommer ordna sig som mamma alltid säger vilket också lugnar ner mig.

Jag har ändå en ganska lätt dröm som jag kan förändra med bara vilja. Andra som kanske måste ha pengar eller inte har besvarad kärlek har det garanterat svårare än mig. Jag ber inte om mycket. Klagar nästan aldrig. Men jag känner mig ensam. Pratade med mina bästa vänner för två dagar sedan. De är guld. Fyllda av guld. Vilket får mig att vilja försöka mer, jag blir lycklig av er.

Men vissa vänner kommer till den punkten att jag inte vet vad jag har dom. Jag har blivit jävligt bedragen och allvarligt talat är jag glad för det. Jag får erfarenheter. Men på något sätt så lämnar moralen människan som besitter den och vad som helst kan hända. Lita inte på någon annan än dig själv.